Evelina Kylin-Blom

det finns inte så galet mycket jag saknar just nu.

men något absolut speciellt är ju självklart 9A:4. dem saknar jag jätte mycket. förutom det så saknar jag min familj i vanliga fall, men inte just nu. jag saknar patrik när vi inte träffats på en dag. annars är det inget speciellt.

söta på klassresa

alla hjärtans dag, 14 februari 2003.
vi satt runt köksbordet, jag Wiktor, Oskar, Pappa och kristin.
snart fylldes hela rummet med glädje och jag kände att detta skulle jag minnas.
det var då vi fick veta att vi skulle få ett småsyskon :)
och världens bästa blev det, världens sötaste kalleblom

pussats har man ju gjort hela livet, men kyss beror ju på hur man menar.

men den var helt enkelt inte så speciell som den skulle ha varit.
jag var för ung och jag var för dum för att det skulle vara speciellt.


kyss/e

jag har tre bröder, men ingen syster. det har format mig väldigt mycket till att vara den person jag är idag, faktum är att jag tror faktiskt att mina bröder är de som format mig mest. jag har 2 äldre bröder, och en yngre med samma pappa.

Wiktor, 20 - han är min äldsta bror och det har alltid märkts att han är äldst. han är den som tagit ansvar, varit överbeskyddande, hjälpt en med problem och som jag sa när jag var liten "wiktor har lärt mig allt jag kan". Wiktor är troligen den snällaste människan på jorden, men kan vara väldigt retsam vilket kan få honom att verka lite kaxig.

när jag var 12 år flyttade han till östersund dvs 50 mil bort. han skulle börja på travskolan wången där, och det är nog lite det där med hästarna som hållt oss isär. han har alltid varit en hästkille och jag har försökt så måga gånger men aldrig kunnat dela deras intresse. wiktor är den som aldrig varit ensam, utan det har alltid varit wiktor som hjälpt mig mot oskar eller så har det varit de 2 som retats med mig, då jag alltid varit lillan liksom.
numer han wiktor flyttat närmare tierp och jobbar i ett travstall, men jag har ju flyttat därifrån så det kvittade för mig.

oskar, 18 - oskar är mittenbror och har alltid varit typiskt mittenbarn också. jag har alltid varit lite rädd för oskar, för vi har bråkat. vi har bråkat jättemycket och slagits ordentligt. när han började gymnasiet så började han i gävle, han gick där i ett år och under det året byggde vi på en bättre och lugnare relation. jag hade alltid önskat att jag skulle kunna ha oskar som en bästa vän, och vi började klara av att faktiskt prata med varandra. sen så flyttade han till östersund och gick i Wiktors fotspår, så drömmen sprack. däremot när man inte träffas så bråkar man inte heller när man ses.

jag tycker det är jättejobbigt att aldrig träffa mina bröder, för trots att vi inte pratar så mycket och jag vet att de inte berättar saker för mig osv. så är dem de enda människorna på jorden som fullständigt delar mitt DNA, de är de enda människorna på jorden som har precis samma gener som mig.

Kalle, 7 - och så kom det till lillen, min lilla gullebulle. karl walter blom och jag delar inte samma mamma, men varranan vecka i hela hans liv har han spenderat tilksammans med mig, fram tills nu när jag flyttat. han är nog en av Sveriges coolaste pojkar, han kan allt och traktorer och har större ordförråd än de flesta, trots att han bara är 7 år.

när jag bodde hemma så blev jag lite trött på att ha en så livlig, aggresiv och allmänt dryg lillebror och det kunde låta på honom som "stick åt helvete, jag hatar dig jävla eve jävel" andra gånger lät det tvärtom och även nu när jag väl kommer hem så är han världens gos pojke, han talar alltid om för mig hur mycket han saknar mig, älskar mig och inte vill att jag ska åka därifrån.

trots att jag inte träffar mina bröder så ofta så är dem de människor som jag skulle ge allt. de enda människor jag skulle offra allt för, oavsett vad. jag tror nog heller inte att någon av dem inser hur mycket jag saknar dem, och älskar dem över allt annat.

älsklingslillen♥