Evelina Kylin-Blom

jag sitter på bussen och funderar. det är så mycket som man vill säga, men som man inte klarar av. så mycket känlor som man hela tiden håller inne istället för att säga hur det är. man tror att det är bättre så, trots att man inte vet eftersom att man aldrig provat annat. man blir rädd av en liten förvarning men tänker inte på att om man säger hur man egentligen känner så betyder resten inte någonting mer.

nog om det, jag har också tänkt på hur KOLsvart det är ute innan snön kommer. jag tänkte klockan 18 "oj, brukar det verkligen vara såhär mörkt varje år" konstigt att det känns så nytt varje år. vårens första tid- hösten - första snön- första doppet, det känns alltid så speciellt.

hejdå