Evelina Kylin-Blom

Jag blir så förundrad över livet och vissa känslor i det. Är det inte konstigt hur man kan känna att man knappt vet vem en person är som man egentligen borde kunna allt om? Känslan av att man inte har någon som helst tillhörighet eller så till den plats dit man egentligen hör mest skrämmer mig. Känslan av att inte de som borde veta mest har en aning om vem man är, trots att man inte önskar någonting mer än deras uppmärksamhet och beröm när de ser hur man växer. Det som skrämmer mig mest är tanken på att vilja glömma, att någon kan vilja utesluta, blunda. Viljan att bli uppmärksammad och berömd är för stark, om någon var lika stolt.